Årets skivor 2010

Med en sån massiv ström av musik (inte minst genom Spotify) känns det så här vid slutet av året att allting bara flyter ihop. När jag skulle summera året kändes det som om jag inte hade lyssnat på några skivor alls som släppts 2010. Men när jag kollade igenom mina spellistor och vad jag har recenserat så var det en hel drös med skivor som jag faktiskt har lyssnat riktigt mycket på och som jag säkert kommer komma tillbaka till framöver.

Knappast någon ”årets bästa”-lista (hur skulle jag kunna ha koll på det, har någon det?). Med årets viktigaste för mig.

Så here we go… alla kategorier på en gång, utan inbördes ranking…

M.I.A. - /\/\/\Y/\
Årets kanske viktigaste skiva. Hård politisk pop-electronisk punk eller vad du nu vill kalla det.
Att Romain Gavras gjorde den fantastiska och brutala videon till Born Free gjorde inte saken sämre.

Goran Kajfeš - X/Y
Så här på slutet av året släpper Goran Kajfeš en dubbel CD och konstbok i eget namn. Endast i 500 numrerade ex. Självklart kunde jag inte motstå frestelsen, trots att man bara kan beställa från hans sida och att den kostar 380 kr. Men helt klart värt pengarna. Först till kvarn.

Prylf – Kind of Green
När sångaren Linnea Henriksson (aka Jazz-Linnea) i detta galna svenska jazzband dyker upp i Idol 2010 och sopar mattan med alla (inklusive juryn) är det någonting stort som hänt nöjessverige. Kanske är inte gränserna så tydliga som vissa vill ha det. Grym skiva från ett band som jag hoppas mycket på framöver nu när Idolcirkusen är över.

Wyatt, Atzmon, Stephen - For the ghosts within
Atzmon har jag egentligen sett som mest intressant som aktivist men här briljerar han med sitt sax och klarinettspel. Bebop och orientaliskt i en naturlig symbios. Robert Wyatts läspande släpiga sång är också den makalöst bra.

Soul Jazz Orchestra – Rising sun
”Men egentligen finns beskrivningen av bandet redan i deras namn, så mycket mer än att säga att det här är ett måste för alla rytmälskare 2010 behöver jag inte säga.” … skrev jag i min recension och det står jag fortfarande för.

Recension i Lira.

Lloyd Miller and The Heliocentrics - Lloyd Miller and The Heliocentrics
The Heliocentrics fortsätter att samarbeta med intressanta musiker. Orient/funk/jazz när den är som bäst.

Marilyn Crispell & David Rothenberg – One dark night I left my silent house

Från min recension… ”Tillsammans bygger de upp stycken som känns som om de kommer att falla ihop när om helst. Men i sista stund räddar de varandra i fallet och får musiken på fötter igen. Ett möte mellan musikaliska likar som har resulterat i ett litet mästerverk.”

Recension i Lira.

Mulatu Astatke – Mulatu steps ahead
”Som en etiopisk Jan Johansson får han jazz och till och med salsa att låta helt självklar med traditionella etiopiska flöjter och stråkinstrument.” skrev jag tidigare i år. Det är kul att intresset för hans musik bara verkar växa och att han själv har orken att spela in nytt material.

Recension i Lira.

Polar Bear – Peepers

Gjorde att jag upptäckte den brittiska indijazz-scenen. Grymt album.

Recension i Lira.

Serengeti – Standing steady
Svensk dancehall som nockade mig direkt. Hur svängigt som helst. Gick många varv i somras.

Recension i Lira.

V/A - Next Stop... Soweto 3: Giants, Ministers & Makers: Jazz In South Africa 1963-1984

Ambitiös återutgivning av Sydafrikansk musik på tre CD. Dock var det volym tre som fångade mig mest.

Asa - Beautiful Imperfection

Svängigt soulpop album från nigerianska Asa. Blev helt tagen första gången jag hörde skivan. Mest var det nog hennes släpigt coola och lite hesa röst som griper tag i mig. Kan liksom inte sluta lyssna.

En smocka på Nefertiti

Mats Gustafsson bevisade återigen att han är Sveriges hårdaste och brutalaste saxofonist. Tillsammans med kollegorna i The Thing.

Mats har för övrigt äntligen fått upp en hemsida. Där kan du, förutom att få reda på turnédatum, också läsa om hans senaste skivköp. På vinyl så klart. Har du någon gammal Sun Ra originalskiva med handmålat omslag så kan du säkert byta den mot någonting trevligt du aldrig visste att du skulle gilla.
Att herr Gustafsson är något av en sjuklig samlare av vinyl är känt sedan tidigare. Han arbetar efter mottot "ONE PIECE OF VINYL PER DAY KEEPS THE DOCTOR AWAY!!!!!!"
Så om du är mån om din hälsa så rekommenderas denna hemsida varmt.

Born Free

Så brutalt och så fantastisk bra.

McCoy Tyner

När en av de främsta förebilderna i modern jazz kommer till stan är så klart förväntningarna höga. Och visst är det ett kompetent gäng som McCoy Tyner har fått med sig till Göteborg. Men i ärlighetens namn så lever de på sina gamla meriter (att ha spelat i Coltranes kvartett som också är en av de mest stilbildande i jazzens historia är i och för sig den kanske tyngsta meriten man kan ha i jazzvärden, men ändå).
Visst, jag hade inte direkt väntat mig att det skulle vara som på John’s gamla dar. Men det här kändes lite väl lamt. Efter en 30 min säger Tyner ”well, I guess we’ll take a break”, och ja, så mycket mer spännande händer faktiskt inte.
Några gamla hits (som Ballad for Aisha) och lite Coltrane. I andra sett när McCoy själv sitter vid flygeln lyser det ändå till och han visar att han är en musiker som fortfarande har mycket att säga. Men tyvärr lyckas han inte hålla kvar den energin.
Jag hade kanske satt mina förväntningar lite väl högt, han är ju ändå den pianist jag lyssnat absolut mest på. Men lite mer tycker jag dock de kunde ha gett publiken, som har betalat 300 spänn för att se honom.

Men som alltid, upplevelsen är subjektiv. Det kan också bero på mig, GP var i alla fall lite mer positiva.

Abdullah Ibrahim

En krönika om Abdullah Ibrahim som tidigare publicerats i tidiskriften Minaret.


Muslimsk jazz kommer till Sverige
Mitt första möte med Abdullah Ibrahims musik var på en skivbutik på Drottninggatan i Uppsala. I backarna med begagnade LP-skivor hittar jag skivan Good News From Africa med den sydafrikanske pianisten. Hans namn hade jag hört tidigare även fast jag var obekant med hans musik. Skivan köpte jag på vinst och förlust och jag blev inte besviken.

Från första lyssningen var jag helt tagen musiken jag hörde. En slags jazz men med en tydlig afrikansk prägel som kändes helt självklar. Inte så konstigt kanske med tanke på att jazzens ursprung kan härledas till den afrikanska kontinenten. Men det var ändå något annat än den amerikanska jazzen jag tidigare lyssnat på. Han lyckas förena sitt hemlands folkmelodier med musiken av hans stora idoler på andra sidan atlanten som Thelonius Monk och Duke Ellington. Skivan jag köpte är sedan länge utsliten och jag har fått köpa den på CD för att kunna fortsätta lyssna på den.

Född 1934 och uppvuxen i Kapstaden i Sydafrika så var den unge Adolph Johannes Brand trotts den tuffa uppväxten lyckligt lottad. Hans familj ägde ett piano, hans mor var körledare och hans mormor var pianist i den lokala kyrkan. Själv började han spela piano vid sju års ålder och utvecklades snabbt. Till en början spelade han spirituals, hymner och det mesta han kom över. Men det var jazzen som skulle fånga honom för gott.

Han kom senare att bli känd som Dollar Brand. Namnet Dollar fick han för att han hängde nere i hamnen, alltid med en dollar i fickan, för att kunna köpa någon av de nya jazzskivor som amerikanska sjömän hade med sig. Det var först 1968, efter hans inträde i Islam, som han fick namnet Abdullah Ibrahim.

När det politiska läget i Sydafrika blev ohållbart för musiker så flyttade Abdullah Ibrahim och sångerskan Sathima Bea Benjamin, som senare skulle bli hans fru, till Europa 1962. Han skulle inte kunna återvända till Sydafrika förutom några få korta perioder tills 1992 då han till slut kunde bosätta sig i sitt hemland igen.

Efter en del kringflyttande i Europa så hamnade de till slut i Zurich där Ibrahim spelade med sin trio på ett litet café. När självaste Duke Ellington spelade i stan fick musikerna inte ledigt av sin arbetsgivare för att se konserten. Men på ett mirakulöst sätt lyckades Sathima Bea Benjamin övertala The Duke att komma ner till caféet där de spelade. Han blev så imponerad av de unga musikerna att han genast såg till att de skulle få spela in. Det resulterade i skivan ”Duke Ellington Presents the Dollar Brand Trio” som blev starten för hans karriär som en av Sydafrikas mest hyllade musiker.

I tidig ålder spelade Ibrahim i alla möjliga dans och jazzband. Men det har sagts om honom att musikerna som spelade med honom kände att han var någon speciell. Han var inte enbart en underhållare utan hade alltid en djupare strävan med sin musik. Hans andliga sökande som ledde till hans konvertering till islam har tydligt påverkat hans musik. Dels genom titlar med andliga teman som Dikr (Gudåminnelse), ASR (den muslimska eftermiddagsbönen), The Pilgrim och att flera skivor innehåller recitation av Koranen, Adhan (det muslimska böneutropet), och olika dikr. Men också den instrumentala musiken speglar vad jag uppfattar som en hyllning till Gud. På skivan ”The Children of Africa” inspelad 1976 uttrycker han det själv mycket tydligare på baksidan av omslaget:

”I am not a musician. I am being played.
I am not a composer. I find composure in the Grace of Almighty Allah.
Oh, Allah, make me a worthy vessel of Your Eternal Truth.”

Om någon lyckas uppnå den vädjan till Gud så är det han, både i sin person och genom sin musik.

När Abdullah Ibrahim besökte Uppsalas nybyggda konserthus i oktober 2007 så är det trettio år sedan han senaste besökte Sverige. Självklart är förväntningarna höga och biljetterna är sedan länge slutsålda. När väl tiden är kommen för konserten är stämningen magisk. Publiken väntar i en nedsläckt lokal och endast en lampa lyser på den svarta flygeln. När väl Abdullah Ibrahim kommer in i konsertsalen stiger han in med ett lugn som är få förunnat. Hälsar publiken med en bugning och sätter sig vid flygeln. Inte ett ord yttras från scenen under hela kvällen. Det som ska sägas sägs redan från pianostolen. Några andra kommentarer hade varit överflödiga.

Konserten består av två långa sett med solopiano utan pauser mellan låtarna. Han binder ihop kompositioner från en repertoar han byggt på sedan 60-talet som bildar ett musikaliskt pärlband. Gränsen mellan komposition och improvisation suddas ut. Kvar blir bara ett enda långt flöde av toner ur flygeln.

Med konserten visar han att en djup religiösa övertygelse – en stor kärlek till Islam -genomsyrar hela hans konstnärliga produktion. När jag lämnar konserthuset är jag uppfylld av både ro och glädje efter en konsert som verkligen var så fantastiskt vacker, själsfull och innerlig som jag hade hoppats på.

Fredrik Ljungkvist nominerad till DN:s kulturpris

Läste idag på morgonen att Fredrik Ljungkvist har blivit nominerad till DN:s kulturpris. Mycket bra val måste jag säga. Han är enligt mig en av Sveriges allra bästa saxofonister. Jag imponerades av honom redan när han spelade med Per "Texas" Johanssons kartett. Då gick jag på högstadiet och hade ganska nyligen upptäckt jazz. Det var en så otrolig kick att se bandet på lilla Katalin i Uppsala (det som numera är Pub 19). Vi var så klart alldeles för unga för att gå dit så vi hade tjatat på våra föräldrar att följa med oss.
Sen hörde jag inte så mycket av honom på ett tag. Atomic fanns då och jag hade hört talas om dem men inte fått tag på någon skiva (vad gammal jag låter nu, var det inte bara att ladda ner den?!). Sen fick han också P2:s pris Jazzkatten 2003 för "årets jazzmusiker som förtjänar mer uppmärksamhet". Men sen tycker jag Atomic och hans Yun Kan 5 fick rätt bra med uppmärksamhet, vilket känns helt rättvist.
Skulle verkligen vara kul att se en jazzmusiker vinna priset. Men vi får se hur det blir med den saken.

Myspace

Music Is The Weapon

Det var redan i maj som vi släppte vår debutskiva med Music Is The Weapon men fortfarande ramlar det in kommentarer lite var stans ifrån.

Vi fick fina recensioner i Lira och i Ystads Allhanda och sen har det varit en del andra glädjande omdömen.

"If I were to explain groove to someone, I think that the afro-beat band Music Is the Weapon would be a great example."
Meadow Music

"det svänger något kopiöst! ... Man riktigt känner svetten komma samtidigt som pulsen höjs – och glädjen återkommer framförallt."
Groove

"They’re one of the funkiest band I’ve ever heard that comes from Sweden and their music fills me with joy and makes the sun shine through my window as I’m writing this, even though the sky is grey outside!"
Dubious Quip

"det svänger så in i helvete!"
Hannes2peer

Celebrating Fela

Nu är jag några dagar sen med det här inlägget men det spelar nog inte så stor roll.

Den 15 oktober firade Music Is The Weapon tillsammans med Funk Valley Records Fela Anikulapo Kutis födelsedag med att ge bort hyllningslåten Song For Fela Kuti.

På Funk Valley Records hemsida kan du ladda ner den.

Joe Levano

Nu kanske jag blir lite banal. Men det måste ändå sägas för jag fick en sån grym kick av Joe Levanos konsert i onsdags på Nefertiti. Jag blev påmind om varför jag först förälskade mig i jazzen. Energin, svänget, hettan... allt infann sig. För mycket studerade med fulla stressiga dagar kan göra att allt det där som är den egentliga anledningen till att man sysslar med musik kan gå förlorat. Därför är det skönt att få komma ut från institutionen och uppleva musik på riktigt.
Hade inga förväntningar eftersom jag inte lyssnat på honom innan. Men jag blev otroligt imponerad och kommer garanterat lyssna in mig på honom framöver.
Förstod också att hypen kring den unge bassisten Esperanza Spalding är befogad. Hon är inte bara bra för att vara ung. Hon hade ansetts vara grym även om hon haft en karriär på 20 år.

Ett stort tack till Joe från mig.

Se Lira också.

Fuck the police

Hata-polisen låtar är inte direkt någon nyhet i hophop-sammanhang. Av många anledningar säkert. Ibland är det kanske bara för att det är enkelt. Men ofta befogat, även i Sverige.
Här utreder polisen sig själva och bevismaterial försvinner. Det finns mycket att säga om det här och det är skönt att det skrivs en hel del om det just nu. Men för tillfället avreagerar jag mig med några videos...

Läs om Johan, poliser som är kvinnomisshandlar, och Miljöpartiets motion som borde vara en självklarhet.


Klassisk polishatar video med N.W.A.




Har postat den här tidigar men det känns ändå värt att göra det igen. Den här starka videon av den Palestinska gruppen D.A.M. har samma koncept som N.W.A. men det är inge skådespelare med. Det är riktiga poliser som filmas.




Lite nostalgi är det över den här charmiga videon med Looptroop. Det var ett slags soundtrack i den unga vänstern och framför allt Reclaim The Streets-rörelsen.